annicasbarcelona

Varje gång jag lyssnar på dem kommer så många minnen fram. Det är så speciella minnen.

Kommer ihåg första gången jag såg It takes a fool to remain sane på MTV.
Kommer ihåg när jag köpte deras första skiva.
Kommer ihåg när jag varje dag i högstadiet i åttan och nian satte på Aint to proud to bow innan jag skulle gå till skolan så att jag skulle våga gå dit som den jag var.
Kommer ihåg när jag spelade upp samma sång i huvudet i skolan och därmed rätade på ryggen när jag gick förbi de som jag visste skulle slänga elaka kommentarer till mig om min stil.
Kommer ihåg när jag äntligen såg dem live första gången.
Kommer ihåg hur jag stammandes frågade trummisen Sylvester efter hans autograf.
Kommer ihåg hur jag grät när jag lyssnade första gången på The Apocalypse is over.
Kommer ihåg sista spelningen jag var på och hur speciellt det var. Hur jag och den okända tjejen bredvid mig grät till It takes a fool to remain sane.

Det är märkligt hur ett band kan framkalla så mycket. Hur ett band kan ge så mycket. Fortfarande. 12 år senare.